"Är det synd att vara från Amstetten nu?"
Från Amstetten rapporterade ChroniquesDuVasteMonde chefredaktör Meike Dinklage
Lampor för offren: Mer än 200 Amstetten människor träffades igår för en minnesservice
På morgonen brinner ljusen på huvudtorget i Amstetten. Mer än 200 personer hade träffat det på tisdagskvällen och tända lyktor och lampor, de hade stått tillsammans i regnet, tyst och tankeväckande och försökte vara tydliga om vad det betyder från och med nu: att vara en Amstettener. "Från mållöshet till självförtroende", säger Alexandra Eisenstöck, 35, "det var vårt motto, vi ville komma igång." Och hennes vän Ursula Kloimüller, 45, säger: "För bara några dagar sedan hade jag sagt mig själv: Sådana saker kan inte hända oss."
Det hände. Fritzl, incestdrama i källaren av Ybbsstraße 40, Amstetten. De två kvinnorna grundade initiativet Lichtermeer, tisdag morgon klockan 7.30 klockan som de kom fram med idén. "Vi tog våra nioåriga döttrar till skolan, som stängdes av polisen, för att skydda studenterna, och vi hittade atmosfären så deprimerande som vi bestämde, för våra barns skull måste vi göra någonting."
Alexandra Eisenstöck och Ursula Kloimüller: "Vi ville göra ett tecken för familjen"
De två mammorna organiserade minnesarbetet privat och så mycket som möjligt inom några timmar. "Även på grund av de unga som får allt fullt ut", säger Ursula Kloimüller, "de har problem att komma ut som Amstettener." Hennes 14-åriga dotter hade sagt till henne: Det skulle vara synd att vara från Amstetten.
"Det enda beslutet att göra någonting, att tala offentligt om det var en befrielse", säger Alexandra Eisenstöck. "Man vågade tänka i små steg om vad tragedin betyder för var och en av oss, men nu måste vi vara där för varandra och inte mindre."
Mängden på torget
När på kvällen flyttade OB-flottan, som annars parkerar framför Fritzls hus, mot huvudtorget, "vi kände oss redan ledsna", säger Alexandra Eisenstöck: "Vad händer om ingen Amstettener kommer?" Men sedan kom hundratals, med lampor och lampor, en körskola donerade tändare, ett möbelaffärsstearin. Och efteråt var det som en gemensam lättnad. "Vi är alla en del av denna plats, och nu har vi alla att göra med historia", säger Alexandra Eisenstöck.
"Vi ville också sätta ett tecken för familjen", tillägger Ursula Kloimüller: "Vi ville visa att det hände med dig, men det gör oss också ont."
På onsdag morgon återvände barnen till skolan utan polisskydd.
