Religion: Lär dig att tro
Stefan blev döpt. Det gör jag inte När Stefan gick till bekräftelseklassen var tro inte ett stort ämne för honom. Det var inte mycket för mig längre. När vi träffades var hans tro en viktig del av honom. Jag hade kontrollerat Gud för länge sedan.
Jag såg Stefan för första gången med en vän. Vi gjorde ett möte, träffades oftare. Jag trodde att Stefan kunde bli en viktig vän. Då erkände han sin kärlek till mig. Jag trodde: Det fungerar inte, han behöver en kvinna som också tror att jag förstör sitt liv! Men jag blev också kär. Och mina känslor var så starka att jag trodde att jag kunde vara uppmärksam på många saker - inklusive hans fasta avsikt att inte ha sex före äktenskapet. Först då förstod jag hur svårt det är. Jag rullade Bibeln, ville veta vad som verkligen är där. Vi pratade med vänner om honom som, som han, var gudomlig. Jag ville veta hur de hanterar det. Svaren hjälpte mig inte. Jag blev sårad, kände Gud som tävling. Och Stefan var i en konstant konflikt. Efter några månader sov vi fortfarande tillsammans - och åtnjöt båda. Men för Stefan kön är det fortfarande en intern konflikt.
Våra föräldrar gjorde det också svårt för oss. Han trodde att förhållandet inte kunde bli välsignat. Mine såg mig redan i en sekts kopplingar, för Stefan tillhör en fri kyrka. Men jag kände mig ingen tvång. Stefan pressade mig inte, med honom kände sig tron som att komma hem.
Folket från hans hushåll accepterade mig vänligt. Vi träffades regelbundet, bad tillsammans, och alla delade sina erfarenheter med Gud. Trots att jag gjorde en ansträngning kände det mig som om jag spelade en del av det, inte egentligen hörande till det. Så jag satte mig ensam och försökte be. Vid ett tillfälle var det okej, det kom ut ur mig. Det var som om något klickade, jag hade hittat Gud! Jag var så glad att äntligen dela tron med Stefan att jag blev döpt. Jag ville hålla fast vid den lilla växten som växte inuti mig.
Men det var inte som hoppas att vi skulle ha kommit närmare troen. Min hela eufori blev till frågor: Vad gjorde jag? Det var inte jag alls? Vem är jag Där, där jag kommer ifrån, finns ingen överordnad plan, ingen gud som Stefan. Han växte upp med det, för mig är religion som ett mycket främmande språk som inte passar mig. Efter några veckor var plantan död i mig och efter några månader lämnade jag kyrkan igen. Stefan accepterar det och säger, då måste det vara annorlunda med oss. Och det fungerar otroligt bra. Vi delar så många lustar, vi kompletterar varandra väl. När vi söker tröst, går han till Gud och jag går på bio. Idag är Stefans tro inte längre ett permanent ämne, vi har knappast pratat om det på senare tid. Vi tänker inte alltid på framtiden, annars skulle vi behöva fråga oss själva om att vi gifter oss med kyrkan? Om vi har barn, vill morföräldrarna påverka deras utbildning? Ibland går jag till kyrkan med mig, men stanna alltid där någon gäst.
Idag ser jag inte längre Gud som tävling, men som Stefans kraftkälla. Jag har inte den här strömkällan. Jag har en mycket, mycket liten tro och stor tvivel. Men jag gillar att tänka på veckorna där jag kunde tro. Stefans föräldrar ser mig fortfarande på väg till Gud, mina föräldrar ser Stefan på väg från Gud. Men att förlora sin tro är verkligen det sista jag vill att han ska göra.
* Namn ändras av redaktören
