Fallet Peggy: skyldig eller oskyldig?

Fallet Peggy Knobloch: Är Ulvi K. verkligen den skyldige?

Den 7 maj 2001 försvann Peggy Knobloch, 9 år gammal, från Lichtenberg. Hennes kropp hittades aldrig. Ett år senare erkände Ulvi K., en ung psykiskt retarderad man, att han dödade flickan. Senare återkallade han sin bekännelse men förblev i förvar. Redan tidigare var det många inkonsekvenser i utredningen: Sju vittnen sa att de hade sett Peggy efter hennes försvinnande. Undersökarna trodde emellertid ett vittne, som kom ihåg bara ett år senare, att ha sett Ulvi K. precis klockan 13:15 på bänken bredvid kyrkogården, vilket inte kunde bekräfta 65 personer som hade passerat över platsen på den tiden. Enligt domen sägs Peggy ha senast sett levande kl 13:15 på kyrkogården. Men färdskrivaren på bussen där vittnet som höll den här tiden var felläst. Således, med antagandet av rätt tid, måste Ulvi K. kunna begå det perfekta, oväsentliga mordet på 45 minuter.

Nu, i april 2013, ansökte Ulvi K: s försvarsadvokat Michael Euler om rättegång. Det finns många nya fakta och bevis, säger advokaten. Stats åklagarmyndigheten vid Bayreuth Regional Court meddelade att den skulle granska den mer än 2 000 sidors ansökan noggrant.

Inte bara hans advokat tror på Ulvi Ks oskuld. Gudrun Rödel, pensionerad sekreterare, har kämpat för sin frisläppning i flera år. ChroniquesDuVasteMonde-redaktör Georg Cadeggianini träffade kvinnan hösten 2012. Läs hans rapport här:

"Utan Ulvi händer ingenting i mitt liv längre."

Hon håller sig till honom: handledare Gudrun Rödel kan inte tro att Ulvi K. är mördaren

En burk tobak, filterhylsor, ett glas upplösande kaffe och en kebab. Gudrun Rödel sitter i besöksrummet i den kriminaltekniska psykiatrin Bayreuth, hög säkerhetsvinge. "Det viktigaste för honom är vad jag tar med." Ulvi K., 34, stolta mot henne, två vaktmästare framför honom, säkerhetschefen bakom honom. Gudrun Rödel, 64, står upp, hon är ett huvud kortare än honom, kramar honom. Han verkar inte veta exakt vart han ska gå med armarna, vart med sina stora händer. Händerna som han skulle ha kvävt en nioårig tjej. Han flirar: godmodig, lite rapt. Gudrun Rödel tänds.

För åtta år sedan besökte hon funktionshindrade Ulvi K. för första gången. Eftersom han redan var den dömda mördaren av Peggy Knobloch, den blonda flickan med de ljusblå ögonen från Upper Franconian Lichtenberg. Gudrun Rödel känner Peggy bara från önskade foton. Den pensionerade sekreteraren bor 35 kilometer bort i Münchberg. Hon har aldrig träffat fängelsen och hans familj tidigare. I dag säger hon, "Utan Ulvi finns det inget kvar i mitt liv."

Den 7 maj 2001 försvinner Peggy någonstans mellan skola och hem i dagsljus. En av de största sökningarna i tysk historia vänder den 1100 invånare staden Lichtenberg på huvudet. Utan resultat. Hittills hittades varken Peggys kropp eller hennes ryggsäck eller något DNA-spår av henne. Efter mer än ett år och mer än 40 förhör, erkänner gästgivarens son Ulvi K., som är 80 procent funktionshindrad för hjärnhinneinflammation i barndomen och har en mental status på 10 med en IQ på 67, men senare återkallar den.

Juryns domstol Hof är att han är helt skyldig och bekännelsen trovärdig. Han döms till livstids fängelse.

Dagen efter denna dom klättrar Gudrun Rödel i sin röda Honda Civic. Hon lämnar sina konservburkar med gurkor bakom sin katt Mauzi, tv-apparaten som hon följde processen på. Ditt liv får en ny riktning. Det var den konstiga känslan att något måste göras och ingen annan var där för att göra det. Gudrun Rödel har själv en svårt funktionshindrad dotter som bor med henne i huset. Hon känner känslan av hjälplöshet. "Dessa är ofta de sista i samhället." Men det är inte bara synd: Det var också rusan mot deras egen maktlöshet. "Det var inget emot honom förutom att han sa att det var honom, inga spår, inget lik."

På scenen: Åter och igen har Gudrun Rödel lämnat Schlossbergweg i Lichtenberg. Peggy ska ha dödats här.

Hon kör till Lichtenberg. Hon är på väg, där allt borde ha hänt - hon kommer att göra det om och om igen under de följande åren. Hela 600 meter från banken vid Henri-Marteau-Platz, där Ulvi K. sägs ha väntat på Peggy, förbi kyrkogården och tilldelningar, på Schlossbergweg genom skogen, runt halva Lichtenberg-rom - som det är bekänt. Hon vill springa eftersom hon måste springa för att komma ikapp en nioårig tjej som springer för sitt liv.Stigen är stenig och går uppåt. Gudrun Rödel klarar bara det första kvartalet. Sedan puffar hon i takt. Hon stannar vid den plats där flickan föll. Där Ulvi drev det, stängde munnen och näsan, "tills hon var tyst", som hans bekännelse säger. Där han borde ha gömt hennes döda kropp och säckar under grenar. Gudrun Rödel sänker huvudet, hennes sandaler är våta. Som om vägen skulle avslöja dess historia om du bara stirrar på den tillräckligt länge.

Hon har upptäckt inkonsekvenser i bekännelsen. Till exempel hur Peggy "kunde ljuga för att ligga i benägen position" när Ulvi borde ha pressat henne mot bröstet. Liksom honom, en funktionshindrad, tung man, att ha kört efter henne hela vägen. Hur han kunde se blod efter det första fallet på Peggys knä, trots att hon hade på sig jeans. Gudrun Rödel tittar upp och sträcker armarna framåt: "Vad är hela krampen?" Hon låter armarna sjunka. Ovanifrån ropar, en repetition för Burgfest på helgen. Hon nickar. "Det passar", säger hon. "Allt är iscensatt, ingenting har hänt här."

I början tänkte många: De vill göra sig själva viktiga.

Hon forskade i åtta år. Peggys mamma har vägrat prata med henne. Gudrun Rödel är under tiden den juridiska handledaren av Ulvi. När hon besöker honom i psykiatri, äter de kebab, han lagar fruktte, ofta tar hon bilder: från omvärlden. I år vill hon ansöka om återförsök, hon vill ha en ny process, varför hon åkte till Lichtenberg om och om igen. I passagerarsätet, en bunt med filer: vittnesmål, anteckningar med öppna frågor och senare ärendemärken, till vilka hon kom via en advokat. Hon skrev till vittnen; Broschyrer satt fast i brevlådorna på natten; medborgarinitiativet "rättvisa för Ulvi" grundades; hastighetsmätaren på skolbussen, där ett vittne satt, under förstoringsglaset, upptäckte ytterligare inkonsekvenser. I början, säger hon, ingenting fungerade. Hur stängda var folket. "De tänkte: Den vill göra sig själv viktig, det finns inget bakom det."

Under 21 av sina 64 år har hon arbetat som sekreterare i olika advokatbyråer. 1998 flyttade hon till sin andra man i Münchberg och arbetade fram till sin tidiga pension som geriatrisk sjuksköterska. Hennes man stöder sin forskning. Nyligen ringde hennes tidigare chef, en advokat från Zwickau. Hon har lärt sig sitt engagemang, om sin ihärdighet som hon redan visste. "Hon var upphetsad."

Under tiden har hon vägrat berätta för sina vänner oupptäckta av den senaste utvecklingen. "Alltid bara Ulvi," säger de, "du har ingen tid för oss alls." Hon rycker på axlarna: "Ja, det finns många viktigare saker." För två år sedan dog hennes egen funktionshindrade dotter. "Saken med Ulvi ser jag som hennes arv: Gör något, mamma." Och om han var det? Om hon försvarar en mördare? "I början hade jag också tvivel, innan jag läste filerna, innan jag visste att någon sökte här för att göra det med." Ibland skrämmer Gudrun Rödel av sig själv Varför vill hon alltid hjälpa? Är hon lite galen?

Ett inramat foto av Ulvi: "För min vårdare"

Vilse? Vad är det? Rödel berättar om förra julen, när hon firade med Ulvi och hans halvstation. "Hur dessa människor kan vara lyckliga." Hon spelade jullåtar på tangentbordet. Alltid samma sak, eftersom hon bara klarar av en handfull. "Jag lär mig detta när jag har tid", säger Gudrun Rödel. Hon tar en liten paus. "Så aldrig."

På Schlossberg står båsarna ihop för slottfestivalen. Rödel går till folket vid Met-boden, det har inget strategiskt när hon pratar med dem. Hon ser inte ut som en advokat för något eller någon. Det är hennes egen oro. Senare går hon över till "Ritterstübchen", puben för Ulvis-föräldrarna, mötesplatsen för medborgarinitiativet. Hon tar Ulvis mamma i armen, som inte kan sova på flera dagar. Prästen hade ringt henne, någon var med honom som hade något viktigt att säga till fallet. Skulle han kunna skicka honom? Naturligtvis. Och då kom ingen. Vad betyder Gudrun Rödel för henne? "Jag vet att Ulvi är i goda händer när jag är borta", säger 74-åringen.

"Det finns ett fåtal här i Lichtenberg som bara vill vila," säger en som arbetar på skattekontoret, "och en tyst majoritet som är glad att det kommer att rullas upp igen, det behöver förmodligen någon från utsidan några gånger på bordet i krogen, men det hela fick Gudrun att lysa. "

Gåvorna har länge överlämnats i gästrummet på hög säkerhetsvingen. Gudrun Rödel berättar Ulvi om "Ritterstübchen" och om en Tupperparty. Ibland frågar hon om han kan komma ihåg detta eller det. "Ja," säger han och nickar hela överkroppen. "Och du, vad arbetade du för?" Han talar om brandmän som han satt ihop i morse.Han hugger noggrant ord ihop, som vårdgivare hjälper: först måste du klippa toalettpappersrullar i ringar, sedan fylla dem med träflisar. Hur många gjorde han? "Om du gör det snabbt gör du det fel", säger han. Nio stycken på mindre än två timmar. Hon berättar om slottfestivalen, om skyltarna vid ingången till den lilla biljettboden. "Jag existerade inte som jag var", säger Ulvi. Hon talar om advokaten och en begäran i det bayerska statsparlamentet. "Förstår du det alls?" - "Ja", säger han, igen nickar han hela kroppen.

I slutändan är Ulvi den enda i gästrummet som sätter tillbaka sin stol under bordet. Och Gudrun Rödel också.

Vicious Dogs on Premises Trailer (April 2024).