företaget
April 29, 2024

"Åh, vi är för sent!"

Anja Wolz

Vi når Anja Wolz på hennes kontor i Kailahun, en liten stad i östra Sierra Leone med 20.000 invånare. Anslutningen är lite rostig. Men Wolz, 44 år gammal, tycks inte tänka på det, hon vet det. Den tidigare sjuksköterskan från Würzburg arbetade redan runt om i världen för "Läkare utan gränser": I Haiti, Libyen eller Somalia. Wolz är i gott humör, skrattar mycket. Från och med till och med sprinklar hon några engelska ord i sina svar, för hon kommer inte med de tyska.

ChroniquesDuVasteMonde: Fru Wolz, du har varit i Sierra Leone i sex veckor. Kan du fortfarande komma ihåg hur det var när du kom fram?

Anja Wolz: Ja. När jag kom till Kailahun körde jag först till vår övervakningsstation och pratade med släktingar. En man berättade för mig att hans fru och barn hade dött av Ebola. Och jag stod bara där och tänkte: "Åh, vi är för sent!"

Har du klandrat dig själv?

Nej, ingen skylt. Vi gör vad vi kan, men vi har för få anställda. Vi pratar om en region med 470.000 invånare. För tillfället är fyra akutteam att hitta nya patienter för oss. Fyra lag - det är frustrerande! Om vi hade 100 Ebola-experter, skulle vi ha kommit snart, då färre människor skulle ha dött. Vi kör efter utbrottet.

Hur vill du komma ikapp?

Det viktigaste är att informera människor. Det finns mycket okunnighet. När jag kom fram bildade vi en arbetsgrupp med hälso- och sjukvårdspersonal, äldste i öst och religiösa ledare. Alla trodde att de visste vad Ebola var. Men då kom många frågor upp: kommer Ebola att överföras av apor? Av myggor? Kan jag simma i en flod där en Ebola-patient simmade? Och, och, och ...

Och hur förklarar du för de okunniga vad Ebola är?

Vi säger inte att Ebola är dödligt. Det skulle bara orsaka panik. Vi säger att Ebola är mycket smittsam och överförs via kroppsvätskor. Det sägs alltid att du inte kan behandla Ebola. Ja, det är rätt. Men vi kan behandla symtomen. Vi kan rädda liv om patienterna kommer till oss i tid.

Anja Wolz arbetar på behandlingscentralen i Sierra Leone av läkare utan gränser

Hur många personer har du behandlat sedan din ankomst?

Vårt behandlingscenter har varit öppet i fyra veckor. 130 patienter med misstänkt Ebola har kommit till oss sedan dess. 98 av dem testades positivt och till och med igår dödade 57 av dem.

130 patienter, det är inte så mycket. Varför är det att så få patienter kommer till dig?

Många är rädda. Vissa tror att vi slår av huvudet på patienterna. Att vi förgiftar dem med det klor som vi använder för desinfektion. I vissa byar har det hänt att patienter gömmer sig och ambulanser kastas med stenar. Det finns många rykten.

Kan du förstå denna rädsla?

Ja. Du måste tänka dig, byarna är ibland mycket isolerade. I början sägs att Ebola överfördes av en orm. Bara för att en orm hade krypts ur fickan av en kvinna som dog av Ebola. Och då måste du gå in på det. Vi säger inte: Det är nonsens!

Men?

Vi försöker vinna befolkningens förtroende. Därför skickar vi först lokalbefolkningen till de byar som talar sitt språk.

Är det här din svåra uppgift hittills?

Ja. I mars och april var jag redan i Guinea. Vid den tiden hade jag hoppats att vi skulle kunna hålla utbrottet. Men jag hade fel. Det är den värsta Ebola-insatsen jag någonsin har gjort.

Kan man bli van vid lidandet?

Nej, aldrig. Jag känner familjerna, jag ser dem dö. Barn. Gravida kvinnor. Det väger mycket.

Hur hanterar du det?

Jag har min barriär. Självklart växer patienterna till mitt hjärta; men jag går inte hem och gråter. Jag är ledsen, ja, och ibland, när vi har förlorat någon, skriker jag också till mina kollegor: Hur kan det vara möjligt? Men: Jag vet säkert, vi har gjort allt. Det finns också trevliga stunder.

Vilken?

För tre dagar sedan släppte vi en liten tjej, det skrattade, det var friskt. Det ger dig styrka tillbaka. Eller när folk kommer till dig och tack. Utan oss skulle dödsgraden inte vara 60 procent. Men på 90 procent.

Är du rädd för att bli smittade?

Nej. Jag säger alltid till våra anställda: "Om du är rädd, är du på fel ställe."

Det låter mycket tydligt.

Jag vet det jag vet. Jag är ledsen! Men jag har tänkt på det länge. Jag har jobbat för "Läkare utan gränser" i elva år.Och jag vet att när jag är rädd kommer misstag att hända mig.

Har du någonsin haft ett fel?

Ja. En gång hände det mig att jag satte på min skyddsklädsel och glömde mina glasögon. Men jag fick inte ens två meter. Eftersom vi alltid går i par. "Buddy System" vi kallar det "Jag tar hand om dig, du uppmärksammar mig, jag ger mitt liv i dina händer."

Vem pratar du om?

Med min pappa på telefonen. Och det finns en psykolog, doktorer utan gränser, som jag kan ringa dygnet runt.

När ringde du senast psykologen?

När jag kom tillbaka från Guinea i maj.

Och vad sa du till honom?

Det handlade allt om frustration. Tanken att du inte gör tillräckligt trots att du arbetar 15, 16 timmar om dagen.

Vad märker du när du har korsat din inre barriär?

Om jag känner: Jag kan inte fatta några beslut nu. När jag blir för känslomässig. När jag blir trött. Då säger jag: Jag kan stanna ytterligare två eller tre dagar. Men snälla hitta någon som kan komma.

Känner du dig trött nu?

Nej, ännu inte. Mitt åtagande varar ytterligare två veckor. Sedan kör jag hem till Würzburg och har tre veckors semester. Jag älskar Würzburg. Inget förändras. Allt blir detsamma.

Och efter det?

Därefter skulle jag vilja komma tillbaka igen. Jag tror att vi kommer att vara här i minst tre eller fyra månader tills vi innehåller Ebola. Innan vi avslutar vårt uppdrag måste vi ha behandlat den sista patienten.