Pärldykaren


Kära Tom väntar,

Det är en sådan sak med sökning. Vissa är perfekt organiserade, där livet är i bästa ordning, allt har sin fasta, fasta plats. De vet exakt var nyckeln, hunden, partneren och till och med lyckan är - även om de är på andra sidan världen. De andra tittar ständigt dygnet runt. Det finns ganska dike mellan folket. Arrangörerna är på den säkra sidan, alltid ett steg framåt - avundsvärt, men tråkigt.

Materialsökaren har träffat hårdare. De är vanligtvis med en fot på kanten, är kaotiska och opunktuella (ja, måste alltid hitta förlorade). Det suger. Om du inte är någon som du. En som dyker efter pärlorna i livets grop och fortfarande hittar sin förlorade ytterdörrnyckel i slutet av dagen. Men på vägen dit träffade han människor och berättelser. Plocken liknar "blommor från buskarna vid vägen" och gör den till "små filmer för öronen". Sanningen om anekdoterna är helt irrelevant. Ärlighet är en överdriven dygd i alla fall, och du är en stor lögnare eftersom du är mer intresserad av goda berättelser än verkliga händelser. Om du gråter, berättade du en gång, ta tårarna i en matsked. Exakt 120 passar in där. Och varje gång du gråter exakt samma belopp. Inte mer och inte mindre. Sanning eller lögn? Oavsett. Hur som helst är det oerhört tröstande att höra att även den största sorgen passar in i en liten soppsked.



För dig är smärtan den vackraste inspirationskällan ändå. Alla horor, spelare, berusare, alla de förlorade, hjärtslagna, rännorna och olyckliga fåglarna i deras gudsförlåtna kistor och nedrullade barer som äger ditt hjärta, till vilka de sjunger sina vackraste låtar. Mörk, dyster och ändå full av ömhet, med en rostknirkande röst. En röst som låter som om den hade mognat i årtionden i en whiskyfat.

De får livet att rulla som en stor, mild våg. Låt dig driva, skaka, landa försiktigt, ibland lite ojämn. Du har redan stött på lycka på det här sättet, men du kan bara kort registrera det, sa du en gång. Då måste du släppa igen och leta efter något nytt. De sökte länge.



Vi måste hålla djävulen nere i hålet.

Tidigare har de samlat jobb, pizzatillverkare, vaktmästare, biltvättar, pianpianister, bluesångare och entusiastiska drinkare, som har bott i åratal på Tropicana Motor Hotel, en konstig, nedslagen Rock'n'Roll-fängelse i Västra Hollywood. Då hittade du din fru Kathleen Brennan, "en sådan tjej som kan ligga på spikbrädorna och fortsätta att dricka kaffe utan att slå ett ögonlock." En stor sparringpartner ändå. Och livet från vilket du sjunger fram till idag var nu en saga historia. Avskilt och avhållande bor du och din fru och dina tre barn på landsbygden i Kalifornien. Lyckan har gjort dig bekväm. Endast några nya jobb har lagts till. Kompositör till exempel (för Robert Wilson-produktioner "The Black Rider", "Alice" och "Woyzeck") och skådespelare (i kultfilmerna "Down by Law" av Jim Jarmusch och "Short Cuts" av Robert Altman). Idag är du din egen fiktiva karaktär med bowlerhatt, misshandlade jackor och tjocka stövlar, länge anlänt till det etablerade kulturcirkuset. En blandning av saga farbror och trollkarl. En stor illusionist.



Tom Waits berättar om avgrunden

I Terry Gilliams film "The Cabinet of Dr. Parnassus" spelar du djävulen själv. En trogen följeslagare. Det står i en av dina låtar "Vi måste hålla djävulen nere i hålet". "Vi måste lyckas hålla djävulen nere i hålet." Han är på något sätt närmare dig än den kära Gud, som alltför ofta handlar om sin egen verksamhet och inte lyckas ta hand om folket. Djävulen är å andra sidan alltid där. Han är på randen. Men där väntar de bästa historierna fortfarande på att berättas av dig ändå. Det måste vara lugnande, för din största oro var att "slå på baksidan av världen i 20 år" och sedan, när världen vänder, glömmer allt du ville säga. Det skulle vara synd, finner

Din Tatiana Blobel.

ALIEN BEAT-PÄRLDYKAREN (LIVE) ABBE I MADICKEN (Juni 2020).



Beundrarbrev, sångare, musiker