Ta vad?
Det började på nittiotalet. Med ta det. År 1993 uppträdde högljudda boyband på en sommar som låter så mycket som Take That. Men de tog inte det. De kallades Backstreet Boys, Boyzone, Fångade i lagen eller öst 17. Alla dumma namn. Alla såg ut som den nyblåsta FN-gymnastikgruppen. På kvinna var det också. De kallades Spice Girls, Tic Tac Toe eller No Angels.
Det började med mig. Plötsligt njöt jag inte av namnen på dessa popband. För vad? Namnet betyder inte längre något speciellt. Snarare motsatsen. Han kallade generalen. Som med tvättmedlet, där det inte spelar någon roll vilket märke som finns på förpackningen, när överallt finns samma pulver i det. Jag brukade höra en låt från The Smiths, och det brann djupt in i min hjärna. Det tog information som inte hade något att göra med sången. Hur vädret var den dagen, som jag var kär i (Kai), mina blå corduroybyxor (sys vid sidorna) och gitarristen Johnny Marrs frisyr (med en lång ponny som gömmer sig) som med mig).
Popbandsmusiken låter alltid lika
Hjärnforskaren Ernst Pöppel säger, utan emotionell utvärdering, kan du inte komma ihåg någonting. Den som inte känner ingenting sparar inte några minnen i hjärnan. Betyder det att jag inte kommer ihåg något för att jag inte känner någonting längre? Eller känner jag mig inte så djupt längre? Eller bara annorlunda? En sak som jag vet säkert: Som det hände så hände många saker aldrig igen. Att vara förälskad för första gången. Rädslan för den första kyssen. Den första lovesick. Jag brukade kunna memorera låtarna i mina favoritband av hjärtat. Åtminstone hade jag en åsikt eller en känsla av de andra, kände till namnen och ansiktena hos musikerna.
Inget finns kvar av popband som backstreet boys.
Ibland var jag tvungen att gråta, ibland fick jag gåsstötar eller bara ett gott humör. När jag lyssnar på musik när jag kör en bil på radion idag, händer det ingenting med mig. Först trodde jag, det är upp till mina öron. Men det är inte sant. Det är upp till musiken. Ljuden bearbetas på datorn tills de låter så lika som möjligt. En träff som den andra. Musiken ska inte irritera någon. Mer exakt bör ingen märka dem.
Boy George sa en gång: "På åttiotalet kanske vi alla inte kunde sjunga, men åtminstone gjorde vi oss själva." Idag är det tvärtom. Alla tycker att de kan sjunga. Ingen har ett ansikte längre. Det brukade vara lika många skrotband som idag. Först då fick du ingenting från dem. De kom inte ut ur sjunket, så att säga, och de goda segrade. Idag finns internet och myspace.
Därför är allting överallt. Fast-anywhere-förmågan har producerat många en-låtartister. De kallas för att de bara producerade en hörbar sång och du kan glömma resten. För människor som älskar musik, är de som ett nattstativ. Idag köpas musik på internet, precis som en enda person oroar sig för kalla kött. En liten bit av det, ett hörn av det. Du köper låtar, inte album. Det är självklart bra om en författare till sitt arbete fortfarande får pengar från någon idag, å ena sidan. Å andra sidan har en sång på iTunes blivit kärnan i konstformen av musik. Det är osynligt.
Det finns inget album att hålla i handen. Inga bilder av de konstnärer du tittar på när du hör dem. Inte en evighet att leta efter på hyllan tills du äntligen hittar en eller två skivor. Bara några klick, och sedan börjar luften att svänga. Men det räcker inte för hjärnan. Det är lättare att komma ihåg något när du kan röra det och titta på det.
Anastacia ger mig huvudvärk.
Ju äldre jag får desto pålitligare kan jag säga vad jag gillar och vad jag inte tycker om. Så det är med musiken. Får mig inte fel: du är aldrig gammal att veta i förväg om Timbalands nya spår inte kommer att blåsa bort dig eller om en sång av Dolly Parton kommer att få dig att gråta. Ingen kan ta reda på om Radioheads nya singel låter som en jordbävning i hjärtat eller en surrande öra. Musik är en häftmat. Men nu vet jag vad jag gillar och vad jag inte gillar. Från musikaler får jag halsbränna. Och från Anastacia en huvudvärk.
Det är därför jag till exempel inte behöver veta vad det här bandet heter, det gör hiphop med funk, med kvinnan med pigtails som låter lite som flyktingarna, men ser ut som Arrested Development, som en gång vann en Grammy och bättre dansa som de sjunger. Först och främst kan jag förklara Black Eyed Peas utan namn och för det andra vill jag inte höra dem för att vara ärlig.
En smart person sa en gång att byta ordet "kan" med ordet "vilja" gör livet enklare. Jag försökte det. Det fungerar.I stället för att säga, "Jag kan inte komma ihåg några bandnamn längre," säger jag, "jag vill inte minnas några bandnamn längre." Och det är sanningen.
