skönhet
April 20, 2024

"Skrik rätt!" - Hur jag lärde mig att vara rakt på en helg

Hon är liten, liten, har grå hår, röda glasögon och hennes "God morgon" vibrerar som ett löfte genom seminariet. Det är lördag morgon, jag har inte något kaffe och jag är "rädd" som vi säger i norra Tyskland. Tillsammans med elva främlingar och vår föreläsare sitter jag i min stol i ett repetitionsrum på den berömda Hamburg Stage School. Här är blomstrande musikaliska stjärnor vanligtvis utbildade i dans, sång och skådespelare. Idag sitter vi här för att polska vårt självförtroende med hjälp av en dramalärare. Hur man gör det på en enda helg? Ingen aning!

Åh, det är det!

Vi får inte mycket information. Först ska alla säga varför han är här. Inne i mig vänder sanningen med ett "fint svar" i en cirkel. Sanningen är: Jag har känt mig själv i 33 år nu och tycker verkligen om det. Jag tycker att jag är rolig, smart och mestadels jag är en fin trevlig person. Den senare är inte alltid en styrka. Ju äldre jag får, desto mer min egen tvång att bli "trevligt" djur slår mig. När jag pratar med människor, förlorar jag snabbt mina egna intressen. Jag blir en ja-talare, be om ursäkt för saker som jag inte har gjort fel, och säg saker som irriterar mig i efterhand. Om det var allt skulle jag hantera det. Men saken har en annan fångst: alltid trevliga människor tar ingen på allvar. Jag kan till och med förstå det, uppriktigt sagt. Eftersom jag alltid förstår allt ändå. Terrible!

"Förtroende har mycket att göra med koncentrationen"

Vår första övning: lärande namn. Men ragged. Vi har några sekunder att komma ihåg de första namnen på våra kamrater, så börjar det. Någon pekar ett finger mot mig, jag måste ge sitt namn. Inte en lätt uppgift för en drömmare. "För att vara säker kan jag inte driva av och måste hålla mig vaken om situationen", förklarar Karin Frost-Wilcke. Det finns något i det. Efter några varv är vi vid förnamn, stad och blomma. Min hjärna röker. Då blir det spännande. Vi är uppdelade i chefen och medarbetaren, chefen är att konfrontera sina anställda med ett obehagligt ämne. Jag inser med en början att jag är lättad att få betala in på räkningen. Allt bättre än pinsamt för en annan person. Jag gör ett bra jobb. Jag kan plugga in. Men jag var glad för snart: vi borde byta roller. Min uppgift: Jag borde påpeka den över två meter långa mannen framför mig att det är ganska besvärligt att få kunderna vitlökflagga. Trevligt först. Jag kan Då ska jag uttala den sista varningen. Jag ska vara arg. "Skrik, kom igen, du har redan sagt Herr Maier hundra gånger." Åh man. Jag borde ropa på en stor man. På grund av dess vitlökflagga. Jag, vem tycker att det är hemskt att säga vänligt till mina närmaste vänner när någonting irriterar mig. "Herr Maier," börjar jag med en pigg och halvhjärtad pekfinger. "Det skulle vara väldigt trevligt om du ..." "STOPP!" Skriker Karin Frost-Wilcke och ser på mig dumbfounded. "Så du vill råda?" Jag nickar "Tja, om jag säger det noga, då ...." Jag kan inte bli väldigt långt. Min petite lärare rusar mot den förvirrade studenten med ett arg uttryck. "Herr Maier!" Thunder thunders genom rummet. Vi skrämmer alla tillbaka. "Om jag ses här igen med vitlök, så är du ute!" Död tystnad i rummet. "Uppmärksamhet, det är inte en guide, hur man är en bra chef!", Säger vår lektor i en lugn och fast röst. "Det handlar bara om att visa dig vad makt och kropp kan ha." Vi har rätt.

Dag 2 ger genombrottet

En dag senare sitter vi tillsammans igen. Jag tyvärr med en fet baksmälla och precis fyra timmar sova bakom mig, för på lördag gick jag "kort" på en födelsedag. Min röst låter hes, de borde inte ha spelat Backstreet Boys igår, så jag skulle inte behöva skrika så. Mycket väl. Till sist var det kanske inte så dåligt. Tröttheten och det svimmade huvudet är på något sätt oinhibiterade. Vi gör vokalövningar, elocution övningar, gå igenom dörrar, göra improviserade tal, bråka och flörta. Jag står bara några inches framför en konstig man och borde uthärda närheten utan att fnissa. "Vi chuckle och squirm mestadels av förlägenhet", lär jag mig. "Du kan uthärda mycket när du koncentrerar dig." Det är sant. Vi tittar på varandra och håller det enkelt att komma för nära. Då blir det arg igen. Jag planerar att göra bättre den här gången. "Kom tillbaka!" Jag skriker genom rummet. "Kom tillbaka!" Efter femte gången är jag nöjd. Vår föreläsare också. "Precis så," lovar hon mig och jag strävar tillbaka med mitt bröst svullet med stolthet på min plats.

Vad jag har lärt mig

På andra dagen är det mycket återkoppling.Vi ger tips om hållning, berätta hur vi interagerar. Det kommer ut: De andra tycker inte att jag är så "trevlig". Vad som är svårt först, är goda nyheter för mig. "Jag tycker att du har mycket suveränitet, du verkar inte vara lite nervös när du pratar med människor." Jag är platt. I? Sovereign? "Du skulle vara en bra chef!" En annan studentmedlem berättar för mig under hennes lunchpaus. Snälla vad Jag tittar mig i vantro. "Seriöst nu?" De andra bekräftar yttrandet. "Jag tror att du kan uttrycka din åsikt väl och är mycket självhäftande." Jag tänker på hennes ord och inser att hon har rätt. Ja, det kan jag verkligen. Skriker inte bara, utan också argumenterar och verkställer mig. Jag har gjort det i två dagar nu. I det verkliga livet där ute, gör jag bara inte det för att jag är rädd för att reta. Men folk som retas är mycket mer autentiska och ofta mer populära än de andra, säger Karin Frost-Wilcke. Jag går igenom ett fåtal personer i min kunskapskrets och inser: Ja, det är exakt hur det är. De människor som jag gillar mest är inte nödvändigtvis de mest bekväma. De gör mig inte alltid bra. De ger mig ärlig feedback. Och de säger också nej.

Händer det

På denna söndag kväll går jag hem annorlunda. Bara min hållning har förbättrats och jag märker: Min kropp ger själen riktningen. Ett upphöjt huvud, ett stolt bröst, allt som gör mig större, även inuti. Nästa dag kan jag prova direkt, om helgen har fört något. Jag ska presentera för en annan avdelning hur vi löste ett problem. Jag går med fasta steg framåt, le vänligt och gå. Inåt skakar jag och skakar. Sedan igår vet jag: Ingen kommer att märka. "Det spelar ingen roll för någon hur det ser ut som djupt inne i dig," tänker jag i en kontinuerlig slinga och märker hur jag sakta lugnar mig medan jag talar. Ingen här i naturen kommer att berätta för mig att jag gjorde det med självsäkerhet. Men jag kan säga ansikten att det är så. Efter föreläsningen kommer en kollega till mig. "Kan du skicka mig ett annat brev efteråt för att påminna mig om mötet i morgon?" Jag är förvånad Varför ska jag lova att påminna er om dina möten? För tre dagar sedan skulle jag ha sagt ja ändå. Nu är det annorlunda. "Nej," säger jag fast och ger henne en post-it. "Här kan du skriva ner det." Jag ser att hon inte är nöjd med det. Jag bryr mig inte. Eftersom det är jag. Eftersom jag bara inte var snäll mot henne, men det var allt trevligare för mig.

Mer information om coaching finns här:

//selbstbewusst-hamburg.de