Åh kära, min son växer upp!

Till sist kan han sätta på sig sina skor. Till sist kan han hålla gaffeln ensam. Slutligen går han ensam i badrummet och jag behöver inte byta blöjor längre. Varje scen firas av mig. Varje etapp betyder nytt gammalt utrymme. Intressant är jag så bråttom. Och det är jag ofta så otroligt otålig. Förväntar jag mig seriöst att min son Sam i åldern tre och elva månader går till daghemmet ensam, smörjer sin lunch och tvättar sin tvätt? Var vill jag gå så fort? Och varför sitter jag bredvid honom och rullar ögonen när han vill packa sin dagis väska själv och jag tänker bara: "Det fungerar också snabbare!"

Sam sover med oss varje natt. Han behöver mycket närhet, vill hålla min hand eller måste ligga med huvudet i Marcos skurk. Om något speciellt hände (som: en hund tittade på honom diagonalt), då sover han på mig? med min näsa i mitt hår.

Idag vaknar han sig bredvid mig för första gången och säger: "Mamma, det är för hårt här!" Och han har mest utrymme i vår säng. När jag vill kyssa honom igen och igen medan han klär, klagar han: "Mamma, lämna det!" Normalt tar jag honom till daghemmet och när han säger farväl kommer han till dörren och då finns det tre kramar, fyra kusar och i slutet, när dörren är nästan stängd, tårar han dem öppna och ropar: "En sista kyss! "

"Jo, Lucie, du kan aldrig gå fort nog, du har det nu."

Idag tar jag honom till daghemmet och kommer inte ens komma till dörren. "Se dig senare, mamma!" Han vinkar på mig och försvinner. Åh Gud, det är för snabbt för mig. Är han redan så vuxen? Varför är min son så bråttom? Vad sägs om mina kramar? Vad sägs om de fyra luftkussarna? Jag står vid dörren som beställd och inte hämtad. "Jo, Lucie, du kan aldrig gå fort nog, du har det nu," tror jag. Mitt hjärta brinner och jag vill kasta mig och gråta. Jag blir förmodligen en av de mammorna som hänger i hemlighet i skolhyllan för att fånga en annan glimt av barnet. Jag kommer definitivt att bli vald till alla specialkommittéer så att jag kan få ett giltigt skolgård rätt för livet. Jag hör redan Sam att säga till hans vänner: "Det här är min mamma, så generad, ignorera henne bara." Jag kommer att vinka genom staketet och göra en total apa.

Medan jag fortfarande står vid dörren och föreställer mig framtiden som "desperat mamma" kommer Sam att springa runt hörnet. Han letar efter sina vänner, upptäcker mig och hoppar in i mina armar. "Cuddle en gång till, mamma", han viskar i mitt öra, lägger armarna runt mig och ger mig en våt kyss på munnen. Då stormar han av igen. Puhh, lyckligtvis kom han tillbaka igen. Jag behövde krama mer än han gjorde.

Är det inte absurt? Jag betalar dyrt för min så älskade och längtade efter frihet. Jag har aldrig haft det på glidningen. Nu kommer fasen, där jag har någon tid på eftermiddagen att arbeta, att borra i näsan eller shoppa, men skit, var är min son? Hur är han Kan jag eventuellt locka hem hem med min favoritfilm och favoritmat? Auwei. Mamman är inte bara generad, men tyvärr också schizofren. Kan du göra det bättre? Har du några tips?

Text av Tanya Neufeldt, publicerad på luciemarshall.com

Lucie Marshall, kontrollfreak med motsägelser

Bloggen: "Lucie Marshall - Hur mina bröst var mat"

Bloggen Tanya Neufeldt alias Lucie Marshall skriver om galenskap mellan son, arbete, man och egna påståenden. Hon gillar att vara en mamma men också en kvinna. Som ett kontrollfreak känner hon fortfarande att hon fortfarande har full kontroll över sitt liv med sitt barn och lär sig något annorlunda varje dag. Och medan hon äter sin sons fiskpinnar kvar i stället för kvällsmat, undrar hon: "Hur i helvete kunde det hända mig?"

Vi gillar det här: Sällan har någon skrivit komplexiteten i modern moderskap så roligt och ärligt. Uppfriskande som ett glas aperol på is.