"Döden är väldigt lugn" Hur det är att arbeta på hospicet kl 21

Jag minns ärligt talat inte exakt varför jag gjorde det. Kanske ville jag möta min förlust ångest. Kanske underskattade jag också hur existentiellt tiden på hospicet skulle skaka mina grunder. När jag var liten grät jag ofta på kvällen eftersom jag var rädd för att förlora min mamma eller min stora syster. Att döden är där och att den hotar livets stabilitet, verkar jag ha förstått mycket tidigt. Han träffade mig sedan under utbildningen som sjuksköterska. Ibland kom döden tyst, ibland oväntat och våldsamt. Jag minns fortfarande första gången jag stod framför monitorn efter en misslyckad återhämtning och stirrade förvånad på den raka linjen som just visade den ständiga hjärtslag från en man som hade pratat och skämtat med mig. För fem minuter sedan.



Jag ville lära känna denna främling bättre

Döden förvirrade mig. Jag träffade honom för ofta för att förneka honom, som de flesta av mina kamrater, men för sällan för att vänja mig honom. Han var som en främling som fascinerade och äcklade mig på samma gång. Det var förmodligen den avgörande punkten. Jag behövde inte bryta honom, så jag var tvungen att möta honom. Inte alls. Jag volontär på mitt sjukhus. Där ville jag tillbringa de senaste månaderna av min utbildning och jag måste säga: Jag ångrar inte det. Ingen annanstans skulle jag ha lärt mig uppskatta värdet av ett ögonblick lika mycket som där. För det som först berättades för mig var: Glöm allt du vet om vård. Ingen av dessa människor kommer att lämna detta hus vid liv. Allt som är viktigt här är ögonblicket.



Döden kan vara mycket ful

Jag hade mött döden på sjukhuset från dess fulaste sida. Här visade han sig annorlunda. Våra gäster (ingen kallade folket i hospicepatienten) hade haft möjlighet att hantera sitt öde. Några av dem togs ur sina liv, men de hade tid att sörja sina liv. De kunde lösa en tvist, skriva brev, dela kunskap. Och det gav dem en fred som jag inte hade förväntat mig här. Men denna fred tar tid. Jag tog hand om en kvinna som hade en enorm tumör i magen. "Du vet", sa hon en dag till mig, "när jag fick reda på det, skrek jag, jag grät, jag vädjade, jag förbannade min Gud, tvivlade på honom och hatade honom, men så var det en dag då jag gjorde Han kommer att göra det, oavsett om jag skriker eller inte, så jag har accepterat mitt öde. " Jag tänker fortfarande tårar när jag tänker på det här ögonblicket. Denna hjälplöshet och den efterföljande acceptansen har berört mig djupt. Även om en snabb död kan vara enklare, önskar jag att jag hade tid att acceptera mitt slut innan jag åkte.



Vad jag har lärt mig

Jag blev inte en annan person. Om jag 21 hade absorberat all kunskap om att dö i mig, skulle jag ha varit för mycket för min tid. Jag ville fortfarande vara ung. Gör nonsens. Gör misstag som jag skulle ångra en dag på dödsbädden. Jag är ju en människa. Och jag träffade inte någon på hospicet som inte brytt sig lite om prioriteringarna och besluten i hans liv. Det är förmodligen en del av det och jag kommer inte att må bättre. Men en sak har jag djupt internaliserat: lycka är lättare än du tror. Ibland sitter jag bara där och ser fram emot att ha två armar som kan ta hand om mig själv, ben som bär mig vart jag vill och en mun som jag kan kommunicera med. Varje hjärtslag, varje hjärnvåg, varje rörelse är en gåva. Jag tror att jag har blivit mer avslappnad. Om jag har ett trevligt minus på kontot efter en trevlig semester bryr jag mig inte. Jag kommer att göra det igen. Sann rikedom är vad du upplever. När jag är gammal, eller när min tid har kommit, vill jag säga: Jag har levt. Inte alls. Jag kanske har gjort dumma saker. Men det fanns alltid stunder av lycka och tacksamhet. Om jag kan säga det, så kan han komma, döden. Då skrämmer han inte mig.

Människor är inte bara deras öde

Idag arbetar jag i ett hjärtkateteriseringslaboratorium. Även där måste vi ibland se döden i ögonen. Jag tycker att hanteringen av sörjande släktingar fortfarande är svår. Jag önskar att jag kunde förklara för er alla vad jag såg. Den döden åtföljs vanligtvis av en fred utanför vår horisont. Och att en persons energi aldrig kommer att begravas med sin kropp. Energin stannar kvar. Detta är inte en tro utan en fysisk lag. Jag vet själv, människor kan inte reduceras till sitt öde. Inte ens när de dör. Inte när de sörjer. Inte när de är sjuka.Människor är mycket mer komplexa än vad vi får se av dem. Från en terminalt sjuk person kommer ibland ut en orubblig makt. Och det stannar kvar. Långt bortom döden.


Göteborg kommunfullmäktige 2017-06-19 (Mars 2024).